Men Bibeln hade rätt!

Termen apologetik kommer från Filipperbrevet 1:7 respektive 1:16; jag försvarar och befäster evangelium...jag är satt till att försvara evangelium. Det ord Paulus använder i grundtexten på båda ställena, om att försvara, är ”apologia”. Därav orden apologi, apologetik och apologetisk. Själv föredrar jag följande beskrivning: att med intellektuella, rationella argument och fakta, försvara den kristna trons och Bibelns påståenden, lära och historiska sanning.

Apologetikens första betydande företrädare var Aristides, Justinus Martyren, Tatianus samt Athenagoras och andra. Apologetik som modern teologisk vetenskap utformades först av Friedrich Schleiermacher, tysk filosof och teolog, 1768-1834.

Nedan följer en liten så kallad apologi, eller försvarsskrift, av Olof Amkoff.

Apostlagärningarna 1:3 talar om att Gud gav de troende många säkra bevis på Jesu uppståndelse. För varje generation av troende har Gud gett många säkra bevis för den kristna trons sanning. I första hand sanningen om Jeus död och uppståndelse naturligtvis, i form av frid med Gud sedan man fått syndernas förlåtelse. Även andliga upplevelser med Gud, bönesvar, helanden, andedop o s v, utgör bevis för den troende om Guds existens, godhet och Bibelns tillförlitlighet.

Gud vill ge oss bevis även på andra områden av den kristna tron, om att det går att lita på Bibeln som hans ord. Jakobs brev kapitel 3 säger att den vishet som kommer ned ovanifrån är fri ifrån tvivel, i vers 17, enligt 1917-års översättning. Därför bad också Paulus för de kristna i Efesus att de skulle få en visdomens och uppenbarelsens ande till kunskap om Gud, enligt kapitel 1:17. Med vishet ifrån ovan och en smörjelse till uppenbarelsekunskap om Gud, behöver den troende egentligen inte något mer för att kunna stå emot tvivel och otro. Men Gud är ju överflödande i sin godhet och nåd så han ger oss mer och mer skäl för vår tro så att vi kan svara var och en som av eder begär skäl för det hopp som är i eder, enligt 1 Petrus 3:15.

De första kristna trädde frimodigt upp för sin tro och vågade likt Petrus på pingstdagen i Apg 2:15-16, säga Det är inte som ni tror... och Nej, så här är det... Av samma anledning skrev Paulus till de troende i Filippi att det enda sättet att leva ett liv som är värdigt evangelium är att kämpa för tron på evangelium utan att på något sätt låta er skrämmas av motståndarna, enligt Fil 1:27-28. Tyvärr har många kristna låtit sig skrämmas av den kristna trons motståndare. Framför allt har man låtit sig skrämmas av dem som hävdar evolutionsteorin istället för skapelsetron. Jesus var kreationist och ”fundamentalist” i den bemärkelsen att GT var fundamentet, grunden, för hans tro och predikan. Varför vågar så få kristna nuförtiden vara lika ”enfaldiga” som Jesus i den saken? Vill vi vara världens vänner och inte verka ”fanatiska”, ”fundamentalistiska” och ”ovetenskapliga”? Ja, då blir vi Guds ovänner istället, enligt Jakob 4:4. Jesus läste GT som det står och trodde det. Låt oss göra det också! Det är sann ödmjukhet.

Arkeologin bröt fram på bred front i och med Napoleons ockupation av Egypten 1798-99, då man framför allt fann den så kallade Rosette-stenen. Det är en stenplatta med en skrift författad på två språk men med tre olika sorters skrivtecken. Språken är egyptiska och grekiska. Skrivtecknen är hieroglyfer överst, sedan folkets förenklade skriftform av hieroglyfer och underst är samma text skriven på grekiska. Med den kunde man därmed för första gången i modern tid uttyda de egyptiska hieroglyferna. Sedan dess har det rullat på med upptäckter och framgrävningar av många folkslags kulturer, städer, gravplatser, tempel, med mera. Många av dessa finns bara omnämnda i Bibeln vilket gjorde att vetenskapen tvivlade på deras historiska existens. Bibeln var ju bara ”sägner, myter och muntligt traderade historier” för många vetenskapsmän. Även idag tror många kristna att det är som den statliga Bibel- kommissionens ordförande, professor Albrektsson säger: ”Bibeln är grundad på sagomotiv av främmande ursprung med underhållande syfte, sägner och legender med i många fall obefintlig historisk kärna”, enligt Svenska Folkbibelns nyhetsbrev.
Men med arkeologins utveckling har folkslag efter folkslag verifierats. Till exempel hetiterna. Det sades från ”experthåll” att ett sådant folkslag aldrig hade existerat. De var ju endast omnämnda i Bibeln! Men så kom året 1954 då arkeologen Kurt Bittel grävde fram hetiternas städer och skrifter! För mer fakta i ämnet biblisk arkeologi, läs boken ”Men Bibeln hade rätt!”, av Werner Keller, Bokförlaget Forum - Diakonistyrelsens Bokförlag.

Följande sidor är en sammanställning av det material jag samlat på mig genom åren. Jag hoppas att det ska kunna få både agnostiker, ateister, tvivlare, liberalteologer och obefästa kristna att tänka annorlunda: att våga lita på Guds Ord, Bibeln. Jesus sa i Johannes 17:17 att Guds ord är sanning. Till Tomas tvivlaren sa Jesus: Tvivla inte, tro istället! Saliga är de som tror fastän de inte ser, Johannes 20:27-29. Tro är en fast tillförsikt och övertygelse, enligt Hebréerbrevets definition av tro, i 11:1. Det är inte ”ödmjukt” att tvivla i sin kristna tro. Det är endast ett bevis för att man ännu inte är befäst i sin tro! En kristen behöver inte fortsätta kalla sig sökare. Hon har ju redan funnit både sanningen, vägen och livet! Jesus säger i Lukas 24:25 Så oförståndiga ni är och tröga till att tro på allt som profeterna har sagt. 1 Kor 10:1-11 nämner 7 händelser i Israels barns liv som historiskt sanna och nedtecknade för vår lärdom. Av samma anledning skriver Paulus i 2 Tim 3:16 att Hela Skriften (Bibeln) är utandad, inspirerad av Gud och nyttig till undervisning... Alltså kan inte de bibliska berättelserna vara ”sagor, myter och legender med underhållande syfte utan historisk kärna”. För Gud berättar inga sagor för sina barn! Han är historiens Gud och han varken ljuger, far med osanning eller hittar på sagor för oss människor!

Prästen Stig-Åke Lindgren i Umeå, berättade för mig, att när han var i Egypten och såg de mumifierade faraonerna, förklarade den muslimske guiden varför Ramses II:s mumie är vit, till skillnad från alla andra som är bruna. Det beror på att Ramses II var den faraon som regerade vid Israels barns uttåg ur Egypten. När han i ledningen för sina soldater försökte tvinga tillbaka judarna och därmed förföljde dem ned i det tillfälligt torrlagda Röda havet, hände det som beskrivs i 2:a Mosebok 14, nämligen att egyptierna drunknade när Gud lät vattnet återgå. Man lyckades inte få upp faraos kropp förrän den hade hunnit bli ordentligt mättad av saltvattnet, vilket gör att hans kropp fortfarande är vit i mumifierat skick!

Noas ark

Den kristna veckotidningen Hemmets Vän hade den 23/7 1992 en hel läsbilaga med flera trovärdiga vittnesbörd om arken. Läsbilagan är skriven av Samuel Sollerman. Jag har saxat valda delar. ”Berättelsen om syndafloden finns i många gamla urkunder. Det 4000 år gamla Gilgamesj-eposet, funnet i den assyriske kungen Assurbanipals (668-626 f.Kr.) bibliotek. Det är skrivet med kilskrift på lertavlor och berättar om hur Gilgamesj uppsöker sin anfader Utnapisjtim, identisk med Noa. Denne berättar om den stora floden, då han och hans familj lyckades undkomma. Första Mosebok 6:15 talar om att arken skulle ha måtten 145 meter lång, 24 meter bred och 14,5 meter hög. Marco Polo skrev om arken år 1300 och menade att den fanns på toppen av Ararat.

En rysk pilot rapporterade i början av 1900-talet att han vid flygning över Ararat iakttagit en båt på bergets topp, lika lång som ett stadskvarter. När tsaren hörde detta, sände han dit två expeditioner för att utforska saken. En grupp på 500 man besteg berget från den ena sidan och en grupp på 100 man från den andra sidan. Det tog dem en månad att komma fram till platsen där arken låg. De tog noggranna mått och åtskilliga foton som de sände till tsaren. De berättade att arken innehöll hundratals små rum, men en del rum var större och hade högt till tak. De var försedda med stängsel av grovt timmer och var stora nog att rymma 10 elefanter. Andra rum var som mindre burar och en del såg ut att ha varit avsedda för höns och fåglar. De rapporterade vidare att allt tycktes vara täckt av något vaxliknande material som beck eller lack. (Bibeln säger ju att arken skulle bestrykas med jordbeck utan och innan.) Tsarens utskickade påstod också att de på en bergstopp över arken funnit ett stenaltare inbyggt med trä från arken och likaså förkolnade träbitar. (Det första Noa gjorde efter att arken tömdes på djur och människor var att bygga ett altare åt Herren och offra brännoffer på det, enligt 1 Mos 9:20.)
Strax efter det att tsaren mottagit rapporterna, kom den bolsjevikiska revolutionen och man antar att uppgifterna om arken förstördes av de ateistiska kommunisterna som då tog makten i Ryssland. De ville naturligtvis utplåna alla bevis för Bibelns och kristendomens sanning.

1957 begav sig den franske bergsbestigaren Ferdinand Navarra till det berg som 1:a Mosebok säger att Noas ark strandade på, Ararat i Turkiet. Där fann han c:a 50 ton trä under isen på en av bergets glaciärer. Allt detta timmer, säger Navarra och andra vetenskapsmän, ligger under en 30 meter djup ismassa på c:a 5000 meters höjd. Direktorn för ”The Arctic Institute of North America”, sa att han inte kan förstå hur timmer av den mängden och av den åldern kan ha kommit så högt upp. Det finns inga träd på 50 mils avstånd från den plats där timret ligger! Det är stora handhuggna stockar bearbetade med verktyg. Experter har daterat timret till en ålder av 4000 - 6000 år. Syndafloden inträffade enligt Bibeln för 4517 år sedan.

Donald N. Liedmann är en svensk jude som sedermera emigrerade till USA. Han studerade ett tag vid universitetet i Heidelberg. Där blev han bekant med en rysk flygofficer. Han hade varit ledare för en rysk flygeskader som på speciella uppdrag flög över Ararat. De gjorde dessa turer vid en viss tid varje år. Det är nämligen 30-38 dagar om året som glaciärerna i detta område har smält tillräckligt för att man ska kunna ta bra bilder. Flygofficeren visade Liedmann bilder som han tagit av Ararat på 4500 meters höjd. Varje bild visade ett båtliknande föremål, som han menade måste vara Noas ark. En av bilderna visade c:a 30 meter av föremålet som var fritt från is. Eftersom bilderna tillhörde Sovjetiska staten kunde han inte låna ut dem till Liedmann för att göra kopior. Sista gången Liedmann träffade den ryske flygaren var han i sällskap med ryska kollegor. ”Då ställde han sig helt oförstående när jag förde saken på tal”, enligt Donald N. Liedmann.

Den kristne armeniern Haji Yearim som föddes 1840 vid foten av Ararat har berättat att det finns en gammal armenisk tradition som säger att Guds ängel styrde Noas ark till en lugn och säker hamn på Ararat. När ängeln tagit bort dörren på arken gick alla djuren ut och Noa med sin hustru, tre söner och deras hustrur gick ut och nedför berget och bosatte sig i landet nedanför, vilket var Armenien. Traditionen säger vidare att onda människor kom, efter att Gud förstört Babels torn, och sökte efter arken för att vanhelga den. Då sände Gud en stark storm och våldsamma skyfall och begravde så arken i is. Ovädret utplånade också alla stigar som ledde till arken. Från den tiden upphörde alla försök att komma upp på Ararat. För Gud ville inte att arken skulle förstöras. Men de lokala herdar som sedan dess, under varma somrar lyckats ta sig upp på berget, har kunnat berätta om att de sett delar av arken sticka upp ur isen.

Yearim berättade att när han var ung kom tre främmande män med sina bärare till hans hem. De var ateister och hade utrustat en expedition för att ta sig upp på Ararat och bevisa att det inte fanns någon ark där. De övertalade Yearim och hans far att bli deras vägvisare eftersom de kände till trakten väl. Det var en varm sommar och expeditionen upprättade depåer efter vägen. Slutligen kom de fram till glaciären som en gång varit en sjö. Den låg där väl skyddad av höga bergskammar. En stor del av isen hade smält och vattnet rann nerför bergssidan. Där, nerfruset i isen, låg ett stort skepp. På ena sidan fanns det en öppning, men dörren var borta. Skeppet var utvändigt överdraget med ett lager av beck eller lack, (1 Mos 6:14 nämner ”jordbeck”.) De gick in i skeppet genom dörröppningen och såg då att det var bestruket med beck invändigt också. De såg burar av olika storlekar, somliga stora och kraftiga. De kunde dock inte se så långt in, eftersom de inte hade något att lysa med. Men de såg tillräckligt för att förstå att de funnit Noas ark. Ateisterna blev alldeles förstummade. Sedan gav de utlopp för sitt raseri och förbjöd under vilda hotelser Yearim och hans far att för någon omtala vad de hade sett. De teg av fruktan för sina uppdragsgivares hämnd.

De tre ateisterna lät kungöra att det inte fanns någon ark på Ararat, och att allt prat om det var inbillning. Men när ett halv sekel hade gått och Yearim var gammal och med all säkerhet kunde utgå från att de tre ateisterna var döda, kände han sig oförhindrad att berätta sanningen. En amerikansk journalist fick skriva ned hans historia. Efteråt läste Yearim igenom det skrivna och godkände det. Han sa att han velat tala om det, eftersom han snart skulle dö, vilket skedde i San Francisco 1917. Tre år senare, berättade journalisten, läste han i en tidning en f.d. forskares bekännelse på sin dödsbädd. Han var en av de tre ateisterna som sett arken på Ararat. Nu var hans båda kollegor döda och han ville berätta om vad han hade sett, för han hade kommit till insikt om att det måste finnas en Gud och att Bibeln var hans ord. Sedan berättade han hela historien om hur de tre fann arken. Det visade sig vara samma historia som Yearim hade berättat för honom (journalisten) med samma data och samma detaljer!”

Tidningen Time nr 10/1990 hade en artikel med rubriken ”1 - 0 till Bibeln”. Det är en sammanfattning av vad tidskriften Biblical Archeology Review, mars/april 1990, skriver. Arkeologen Bryant Wood hävdar där att den tidigare dateringen av Jerikos fall till 1550 f Kr, är helt fel. Detta beroende på att arkeologen Kathleen Kenyon letade efter en speciell, dekorativ keramik, som var vanlig i den regionen på 1400-talet f Kr. Den hittade hon inte och drog 1968 slutsatsen, att Jeriko avfolkades innan Josua kom dit. Men Bryant Wood som är expert på antik keramik vid University of Toronto, säger att Kenyons utgrävningar skedde i de fattigaste delarna av Jeriko, där den dyra, importerade keramik Kenyon letade efter, naturligtvis inte fanns.

Trots att hon drog fel slutsats om dateringen, stämmer alla Kenyons övriga resultat med Bibelns berättelse om vad som hände med Jeriko. Hon fann t ex att stadsmurarna hade kollapsat plötsligt och inte av tidens tand. Dessutom fann hon flera sädesförråd, vilket tyder på att staden erövrades på kort tid. (En vecka enligt Josua bok kapitel 6.) En lång belägring skulle ha gjort slut på spannmålen. Ett tjockt lager av sot över hela Jeriko fann hon också. Det har åldersbestämts med radioaktiv kol-14 metod, till c:a 1400 f Kr. Det stämmer med Bibeln, som säger att staden brändes efter erövringen, ungefär vid den tiden.

Nedan följer några exempel på hur modern vetenskap mer och mer tvingas erkänna, medvetet eller omedvetet, att den kristna tron är sann, Bibeln är trovärdig samt att Gud är upphovsmannen till alla naturens under.

Olof Amkoff